Linnea Ackerfors (ny)

#Runcop21
Start time:

17 November, 12:39

Distance:

1,3 km, Norrköping, SE

I run for the planet because everything I love depends on it.

I run for the planet because everything I love depends on it Jag heter Linnea Ackerfors. Jag bor i Norrköping, är 24 år och studerar till miljövetare. Jag tar examen i juni och älskar naturen. Jag minns när jag började oroa mig för vår planet. Jag var bara ett litet barn och åkte bil när mörkret fallit över den lilla by jag växte upp i. Pappa körde, jag var trygg. Men när jag från bilfönstret tittade upp på stjärnorna som lyste mot den svarta himlen, fylldes jag av en rädsla. Vår lilla planet med människor på i den stora rymden. Det finns bara en enda jord vi har att bo på och detta tyckte jag att jag kunde se från bilfönstret. Redan som liten insåg jag att vi bara har en planet, och vi tar inte vara på den. Vi människor är vår enda hjälp, och vi förstör vårt enda hem. Miljöproblem har alltid varit min stora mardröm, för utan en fungerande miljö, vart ska min familj ta vägen? Vart ska mina småsyskon bo? Kommer dem jag älskar att bli sjuka för att vi har förgiftat vår planet? I denna stund som jag springer genom Norrköping för klimatet, så lever människor min mardröm. Människor lider som resultat av att vi inte tar hand om vårt klimat. För många är min mardröm en verklighet som bara blir värre och drabbar fler varje år. Översvämningar, extrema väderförhållanden, förhöjda vattennivåer, förluster av biologisk mångfald, smältande glaciärer, utsläpp av växthusgaser. Inte så märkligt att man är rädd. Inte så märkligt att jag springer mot Paris. Jag springer för min kärlek till Kolmårdsskogen där jag spenderat varenda sommar med min kusin. För min familj. Jag springer för min älskade, för att han precis som jag, är sårbar inför klimatförändringarnas våld trots att han är min klippa. För djuren, som dör ut och blir till främmande arter mina framtida barn aldrig får chansen att se. För de människor som förlorat sina hem i miljökatastrofer. Jag springer för att jag tror att det fortfarande finns hopp. För kommande generationer som jag innerligt hoppas inte ska behöva lida för att vi i vår tid inte gjorde något när vi hade chansen. För vi har faktiskt en chans. Norrköping är staden jag vuxit upp vid, där många av mina minnen börjar, en stad som ligger mig varmt om hjärtat. Här studerar jag på Miljövetarprogrammet där jag får studera min mardröm om den insjuknande planet som lider av klimatförändringarna. Det har gett insikter om hur komplex vår jord är och hur enormt många faktorer det finns som samverkar. Men något som inte är särskilt komplext är insikten om att det faktiskt är vi människor som har skapat många av de miljöproblem som finns idag. Det är vi som är boven i dramat. Vi måste ta ansvar för våra handlingar, för våra utsläpp av växthusgaser. FN-mötet i Paris skulle kunna vara början på det här. Stunden då världens ledare banar vägen och visar att dem menar allvar. Jag kan vara vegan, källsortera, handla second-hand, listan är lång. Individer kan göra mycket, men det finns stora strukturella motsättningar i världen som behövs hanteras och det är något som COP21 kan åstadkomma. Vi har inte längre tid att skjuta på problemet. Vi måste agera.