Emma Sköld

#Runcop21
Start time:

20 November, 01:22

Distance:

6,3 km , Halmstad, SE

I run for a better tomorrow

Jag heter Emma Sköld. Jag kommer från Boden men är numera bosatt i Halmstad där jag arbetar med folkbildning. Precis innan nyår 2001 flyttade jag till Australien. Jag lämnade 34 graders kyla i Boden och landade mitt i en av de mest omfattande skogsbränderna i New South Wales historia. Jag kom med andra ord direkt från en ”White Christmas” till ”Black Christmas fires” som de kom att kallas. Det tog flera veckor att få kontroll över bränderna och konsekvenserna var förödande. Människor förlorade sina hem, mängder av djur dog och röken från bränderna ökade luftföroreningarna kraftigt över Sydney. Australien upplevde sin värsta torka på över 100 år. Jag minns känslan då vi bokstavligt fick springa för våra liv mot havet då branden, som brandmännen just sagt sig ha under kontroll, tog ny fart och närmade sig vårt hem snabbare än vi kunnat ana. Från ena sekunden till den andra steg temperaturen med flera grader, himlen antog en grålila färg som gömde solen och syret tog liksom slut i luften. I det ögonblicket var jag rädd. Vi plockades upp av en polisbil som körde oss till evakueringsplatsen och där stod vi resten av dagen medan brandkåren fortsatte att bekämpa elden både från marken och luften. Sent på kvällen dagen innan nyårsafton fick vi tillstånd att återvända hem. Allt runt huset var bränt ända in på knuten på vissa ställen. Ett par hungriga opossums kom och kalasade på matrester vi i all hast lämnat på balkongen. Den ena hade svedda morrhår. Idag springer jag för klimatet, för att jag har haft turen att växa upp i ett land där jag har kunnat ta så mycket för givet. Jag har lekt i snön om vintern, badat och fiskat i älv och sjö om sommaren. Plockat bär och svamp i skogen om hösten och alltid haft tillgång till rent vatten och tak över huvudet. Jag har åkt på solsemester, kunnat köpa det mesta jag önskat och gått fler år i skolan än jag vill minnas. Och jag har skakat på huvudet åt de som pratat om globala uppvärmning när jag huttrat på midsommarafton medan regnet stått som spön i backen. Det är lätt att vända bort blicken när man fortfarande har allt man kan önska, när alternativen känns så ogripbara och samvetet gnager varje gång man bokar en flygbiljett eller tar en tugga sparris som importerats från Peru. Men vi kan inte blunda längre, det är dags att ta ut en ny riktning. Jag springer för att bli en röst för de som aldrig får komma till tals, för alla människor som lever i drabbade områden där klimatkrisen inte bara kostar liv utan även möjligheter till skola och sjukvård. Jag springer för hotade djurs och växters överlevnad. Men jag springer inte bara för att jag är rädd utan också för att jag behöver känna hopp. För att jag kunna tro att vi fortfarande kan om vi vill. Det är dags för en verklig förändring så att vi slipper släcka bränder hela tiden, både bildligt bokstavligt. Nu eller aldrig och JAG har chansen att påverka. Det är lättare att tro om vi lyssnar till de positiva budskapen. De som talar om vad vi har att vinna om vi ställer om, istället för vad vi kommer förlora. Så jag springer för en rättvisare värld med renare luft, mindre gift i maten, mindre stress och en hållbar välfärd för alla. I run for a better tomorrow.