Samuel Jarrick

#Runcop21
Start time:

16 November, 14:25

Distance:

2,0 km, Folkoperan - Biorio, Stockholm, SE

I run and I sing for life

Jag springer rakt fram längs Hornsgatan idag för att jag inte orkar springa runt runt i cirklar mer. Jag flänger ofta runt i de där kvarteren runt Hornsgatan. Kanske inte bara i cirklar men i olika geometriska former. Sitter ofta nere och jobbar på Greenpeace på Rosenlundsgatan och telefonerar med givarna. Snirklar in mig i samtalet. Eller njuter av den ansiktslösa kontakten. Rusar iväg till 4:an som strax brummar över Västerbron och möter min dotter vid Fridhemsplan. Sjunger nakenopera på kära gamla utmanaren Folkoperan. Ibland lyxar jag med vegobuffé vid Bysistorget. Har möte med Klimataktion i en föreningslokal på Brännkyrkagatan. Rusar ner i tuben på Mariatorget för att dra vidare nånstans, oftast på språng, sällan i tid. En gång gjorde vi opera av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton på Hornsgatan, Teater Tribunalen. Politisk satir på politisk teater. Det kändes meningsfullt. Vi ordnade samtalskvällar om att ta från de rika och ge åt de fattiga. Många år senare gick jag i en rektangel i samma kvarter. Tillsammans med en massa låtsasaktivister och riktiga klimataktivister i alla åldrar som spelade sig själva, liksom jag själv. Vi blev mer och mer ivriga. Till slut skrek vi slagord och blev knuffade av polisen. Det var en filminspelning, till filmen som inledde klimatföreställningen Rörelsen som handlade om hur arbetarna i Södertälje hamn, Sveriges största oljehamn, gick i strejk och blockerade oljan. Jag tyckte mycket om föreställningen. Tänk att jag nu springer förbi Tribunalen, rakt fram längs Hornsgatan. Det känns så bra att Folkoperan också vill ta ställning för klimatet. Och det känns lägligt, för förra sommaren drabbades Folkoperan av rekordartade skyfall och översvämmades totalt. Skyfallen är helt i linje med klimatforskarnas prognoser. Premiären av La Traviata fick flytta framåt ett helt år. Förresten, det är klart att jag tycker om cirklar. Egentligen. Vem gör inte det? Labyrinter, kanelbullar, rosors blomblad, lyckohjul, sångcykler, cyklar, återvinning, permakultur, cirkulär ekonomi. Snarare än motorvägar, arbetslinjen, den linjära historieskrivningen, tuta och kör, rätt in i kaklet, jag kom jag såg jag segrade, jag gick in i väggen, tillväxten. Tänk om alla vi som är samhället kunde bestämma vilket samhälle vi ville ha. Tänk om vi kunde sitta i miljoner cirkulära studiecirklar, som i Klimataktions Medborgarutredning och prata ihop oss, lyssna in varandra, våga se varandras oro och styrka i vitögat och sen sätta igång med att försöka skapa det samhället. Inte ett samhälle som slutat fråga, som blint ångar på längs en färdigutstakad, spikrak, oändlig farled, en farlig farled som leder rakt mot isberget, isberget som gömmer sig under de vackra luftslotten och gyllene hägringarna vid horisonten. Inte ett sådan samhälle. Utan ett cirkulärt samhälle, som härmar naturens cirklar, ett samhälle som accepterar vår dödlighet och naturens gränser. Ett samhälle som ständigt omprövar sig själv och sina grundvalar. Så visst tycker jag om cirklar. Men just nu behövs fokus. Hokus pokus fokus. De mäktiga ledarna som är på väg till Paris, ännu snabbare än vi, ja snabba som racerfåglar, de har trots sin hastighet smugit runt, runt i åratal runt den allt hetare gröten. De behöver blir lite mer linjära, just där och då. De behöver handlingskraften som de hade när de räddade bankerna eller när de bekämpade terrorn eller när de drev igenom frihandelsavtalen. Det är nu den behövs. Rakt upp och ner. För tiden är knapp. Och då behöver vi visa dem vägen. Och just nu är den vägen rak. Det är kanske den enda vägen. Den hållbara vägen. Vägen utan subventioner på 500 miljader dolllar till Big Coal och Big Oil. Vägen med enorma satsningar på sol, vind och vatten och utbyggda tågrälsar. Den modiga vägen med skatter på kött och bensin. Den rättvisa vägen där alla får samma rätt till välstånd, energi och det atmosfäriska utrymmet och där de rika länderna bistår de fattiga länderna så att de slipper göra om våra misstag. Den ansvarsfulla vägen, där varje land tar ansvar för hela sitt fotavtryck och inte försöker köpa sig fri eller sko sig på katastrofen. Jag älskar cirklar. Men nu vill jag springa spikrakt. Och jag vill springa fort. Det är för sent att lunka. Och jag vill sjunga rakt ut. Det är för sent att mumla. För sent att sitta still i båten och för sent för att ge upp. Startskottet har gått för livets äventyr. Ingenting är tråkigt längre eller går sin gilla gång. Allt är spänning, oro och förväntan. Framtidsfönstret håller på att stängas. Men vi ska kasta oss igenom i sista sekunden därför att livet är oss kärt. Låt oss sjunga, yla, vråla, kuta, lubba, jogga, springa för livet.