Moa Lindholm

#Runcop21
Start time:

15 November, 14:10

Distance:

2 km, Gysinge, Uppsala, SE

I run for a white christmas

Det är så bagatellartat, det där med snö och jul. Visst är det rätt trevligt med snögubbar med morotsnäsor. Men för det mesta är man ju inomhus ändå. Samlas runt granen, ljusen, kurar ihop undan utomhus och det kalla mörka. Och i ett globalt perspektiv är det ju en helt absurt liten fråga, den där promenaden runt kvarteret innan Kalle Anka med knarr under skorna och solnedgång över vita grantoppar. Att då oroa sig för att klimatförändringarna hotar ens vita jul, hotar snön, gör vintern lite regnig och varm, det är så litet. Jag menar, folk svälter ju, har inget vatten, torka, öken, översvämning och öar som försvinner, isarna är borta och det finns snart inga valar, några val, något alls. Vad är vi egentligen påväg mot? Gasen i botten i en fossildriven liten bubbla av plastförpackningar och skygglappar mot, ja vadå? Överlevnad? Kan vi hoppas på det? Det är så bagatellartat, det där med att andas in vit luft innan julbordet till grannens hysteriska julgransbelysning som ersätter solen som redan gått ner över frosttaken och vita kuddar på lyktstolparna. Så bagatellartat det där ögonblicket när den första snöflingan den dagen singlar ner, runt, cirklar och irrar, ner, närmare, smyger mot marken, lägger sig tyst tyst, glimrar till innan den försvinner i havet av vitt över ängen. Små grästuvor blir kullar som böljer som vågor, inbäddad, mjuk, trygg. Några ögonblick bara, allt det där. Det är så bagatellartat. Att antingen är det vitt, eller så är det inte det. Men vad betyder det när det inte längre är vitt?

I run for a white christmas

Det är så bagatellartat, det där med snö och jul. Visst är det rätt trevligt med snögubbar med morotsnäsor. Men för det mesta är man ju inomhus ändå. Samlas runt granen, ljusen, kurar ihop undan utomhus och det kalla mörka. Och i ett globalt perspektiv är det ju en helt absurt liten fråga, den där promenaden runt kvarteret innan Kalle Anka med knarr under skorna och solnedgång över vita grantoppar. Att då oroa sig för att klimatförändringarna hotar ens vita jul, hotar snön, gör vintern lite regnig och varm, det är så litet. Jag menar, folk svälter ju, har inget vatten, torka, öken, översvämning och öar som försvinner, isarna är borta och det finns snart inga valar, några val, något alls. Vad är vi egentligen påväg mot? Gasen i botten i en fossildriven liten bubbla av plastförpackningar och skygglappar mot, ja vadå? Överlevnad? Kan vi hoppas på det? Det är så bagatellartat, det där med att andas in vit luft innan julbordet till grannens hysteriska julgransbelysning som ersätter solen som redan gått ner över frosttaken och vita kuddar på lyktstolparna. Så bagatellartat det där ögonblicket när den första snöflingan den dagen singlar ner, runt, cirklar och irrar, ner, närmare, smyger mot marken, lägger sig tyst tyst, glimrar till innan den försvinner i havet av vitt över ängen. Små grästuvor blir kullar som böljer som vågor, inbäddad, mjuk, trygg. Några ögonblick bara, allt det där. Det är så bagatellartat. Att antingen är det vitt, eller så är det inte det. Men vad betyder det när det inte längre är vitt?