Malin Näsbom

#189.2
Start time:

15 November, 14:00

Distance:

2 km, Gysinge, SE

I run for a white christmas

Borden är dukade brasan sprakar röda servetter på tallrikarna det fjärde ljuset är äntligen tänt Allt är precis som vanligt om det inte vore för smattret regndropparna som slår mot rutorna en grön gräsmatta utan sitt täcke Mitt namn är Malin, jag är 20år och kommer från Umeå. Jag bor för tillfället i Österfärnebo där jag läser en kurs som heter ”Feminism och Miljörättvisa” på Färnebo folkhögskola. Texten ovan är minnet av en jul jag firade i Piteå hos min mormor och morfar för några vintrar sedan, och som berörde mig på djupet. Det blev nämligen min första jul utan snö. Plötsligt var den här. Klimatförändringen, som för mig alltid varit något skrämmande och ogreppbart med dess beräkningar och hot om en framtid så olik ifrån den värld vi lever i idag. Klimatförändringen var inte längre framtid utan nutid, och det blev högst påtagligt för mig den där julen då regnet slog mot fönsterrutorna. Klimathotet oroar mig ständigt. Jag förstår att en jul utan snö knappast är livsavgörande för oss norrlänningar, men det är ändå ett bevis på att något är galet. Att glaciärer smälter, att öknar brer ut sig just i denna stund och för mig visades en länk av denna kedja som en snöfri julafton. För andra visar det sig i vattendrag som torkar ut. För en tredje som ökade översvämningar. I Sverige är vi rätt så förskonade från dessa typer av förändringar, och det ger oss ett ännu större miljöansvar att axla eftersom vår klimatpåverkan drabbar medmänniskor på andra delar av jordklotet där klimatförändringen slår som hårdast. Vi bär en del av skulden som gör att klimatflyktingar tvingas fly från sina hem och därför är det vår plikt att motta dessa med öppna armar och bistå med de resurser som krävs för en hållbar framtid. Jag har så mycket miljöfrustration inom mig att jag skulle kunna skriva och skriva och skriva, sida efter sida efter sida av det jag sett, upplevt, och hört under mina 20 år på denna planet. Under hela min uppväxt har jag varit omringar av bilar som spyr ut grå avgasmoln, hört om fotbollsplaner av regnskog som varje sekund försvinner, om isbjörnar vars hem smälter bort, om gruvor som förgiftar vatten, om rubbade ekosystem, utrotningshotade arter, överfiske och sett bilder på fåglar vars vingar blivit ihop klibbade av olja. Jag bär runt på en ständig känsla av frustration och maktlöshet över allt som pågår, mitt framför våra ögon, men som inte stoppas. Hur kan det vara möjligt? När forskare gång på gång visar rapporter på att det snart är försent, att vi måste ställa om till ett hållbart samhälle nu på en gång, medan våra politiker tittar åt ett annat håll och investerar ytterligare miljarder i smutsiga gruvprojekt i Peru. Det är i dessa stunder då allt känns mörkt och hopplöst som jag behöver delta i ett projekt som detta. Att tusentals löpare tillsammans genomför ett stafettlopp från Kiruna till Paris, är en påminnelse för mig om att det finns människor där ute som inte låter sig stoppas av handlingsförlamade politiker eller vinstsökande storföretag, utan står upp för sina övertygelser om att en bättre värld är möjlig och agerar efter det. Därför springer jag. För att visa att jag är en del av den kampen, för en ljusare men inte varmare framtid. För att de kommande generationerna också ska få chansen att fira en vit jul.

I run for a white christmas

Borden är dukade brasan sprakar röda servetter på tallrikarna det fjärde ljuset är äntligen tänt Allt är precis som vanligt om det inte vore för smattret regndropparna som slår mot rutorna en grön gräsmatta utan sitt täcke Mitt namn är Malin, jag är 20år och kommer från Umeå. Jag bor för tillfället i Österfärnebo där jag läser en kurs som heter ”Feminism och Miljörättvisa” på Färnebo folkhögskola. Texten ovan är minnet av en jul jag firade i Piteå hos min mormor och morfar för några vintrar sedan, och som berörde mig på djupet. Det blev nämligen min första jul utan snö. Plötsligt var den här. Klimatförändringen, som för mig alltid varit något skrämmande och ogreppbart med dess beräkningar och hot om en framtid så olik ifrån den värld vi lever i idag. Klimatförändringen var inte längre framtid utan nutid, och det blev högst påtagligt för mig den där julen då regnet slog mot fönsterrutorna. Klimathotet oroar mig ständigt. Jag förstår att en jul utan snö knappast är livsavgörande för oss norrlänningar, men det är ändå ett bevis på att något är galet. Att glaciärer smälter, att öknar brer ut sig just i denna stund och för mig visades en länk av denna kedja som en snöfri julafton. För andra visar det sig i vattendrag som torkar ut. För en tredje som ökade översvämningar. I Sverige är vi rätt så förskonade från dessa typer av förändringar, och det ger oss ett ännu större miljöansvar att axla eftersom vår klimatpåverkan drabbar medmänniskor på andra delar av jordklotet där klimatförändringen slår som hårdast. Vi bär en del av skulden som gör att klimatflyktingar tvingas fly från sina hem och därför är det vår plikt att motta dessa med öppna armar och bistå med de resurser som krävs för en hållbar framtid. Jag har så mycket miljöfrustration inom mig att jag skulle kunna skriva och skriva och skriva, sida efter sida efter sida av det jag sett, upplevt, och hört under mina 20 år på denna planet. Under hela min uppväxt har jag varit omringar av bilar som spyr ut grå avgasmoln, hört om fotbollsplaner av regnskog som varje sekund försvinner, om isbjörnar vars hem smälter bort, om gruvor som förgiftar vatten, om rubbade ekosystem, utrotningshotade arter, överfiske och sett bilder på fåglar vars vingar blivit ihop klibbade av olja. Jag bär runt på en ständig känsla av frustration och maktlöshet över allt som pågår, mitt framför våra ögon, men som inte stoppas. Hur kan det vara möjligt? När forskare gång på gång visar rapporter på att det snart är försent, att vi måste ställa om till ett hållbart samhälle nu på en gång, medan våra politiker tittar åt ett annat håll och investerar ytterligare miljarder i smutsiga gruvprojekt i Peru. Det är i dessa stunder då allt känns mörkt och hopplöst som jag behöver delta i ett projekt som detta. Att tusentals löpare tillsammans genomför ett stafettlopp från Kiruna till Paris, är en påminnelse för mig om att det finns människor där ute som inte låter sig stoppas av handlingsförlamade politiker eller vinstsökande storföretag, utan står upp för sina övertygelser om att en bättre värld är möjlig och agerar efter det. Därför springer jag. För att visa att jag är en del av den kampen, för en ljusare men inte varmare framtid. För att de kommande generationerna också ska få chansen att fira en vit jul.