Linda Carlzon + Selma och Judit

#runcop21
Start time:

20 November, 15:04

Distance:

1,5 km, Lund, SE

We run for polar bears

Jag är så glad att mina barn vill springa. De har en tro på framtiden. Jag får det genom dem. Det är nu det gäller. Det finns fortfarande en chans, men vi måste ta den nu. Världens ledare måste ta chansen. NU. Jag springer genom mina barn. SELMA – Jag vill kunna vara den som ändrar på framtiden. istället för den som bara tittar på när andra gör det åt en. Ifall vi förstör jorden kommer livet att dö ut. Det finns chans att rädda jorden. Fast då måste alla hjälpas åt och tänka med sina hjärnor. Istället för att hugga, bränna och kasta. JUDIT – Jag är rädd att förlora djuren och naturen. Alla ängarna där man kan springa runt. Jag är rädd att förlora människorna som har gjort mig glad. Vi har mycket liv framför oss och vill fortsätta kunna tro på framtiden. Vi vill se fåglar flyga och träden växa. Kunna bada i oceanen och se livet i havet utan olja och skräp. Vi älskar naturen och djuren! ANNA - Jag heter Anna. Jag är 25 år gammal och läser sista året på masterprogrammet i miljövetenskap vid Lunds universitet. Jag älskar isbjörnar, glaciärer och knarret under skorna när en vandrar fram över nyfallen snö i ett vitt bergigt landskap. Hösten 2013 satte jag för första gången min fot i Arktis. Under fyra månader bodde jag i den lilla byn Longyearbyen för att bland annat studera klimatförändringen av Arktis vid Universitetscentret på Svalbard. Att klimatet förändras och vad som händer när detta sker har få missat. Som miljövetarstudent är det vardagsmat och under utbildningen har vi från och till upplevt klimatdepression, det vill säga att det känns som att det inte längre finns något hopp. Även om jag sedan länge förstått allvaret i klimatförändringen skedde det verkliga uppvaknandet för mig på Svalbard. Där fick jag på riktigt se vilka stora områden som förr låg under is men som idag är barmark och hur nederbörden, i form av regn, som jag trodde skulle vara nästintill obefintlig i det som kallas arktisk öken, gjorde mig blötare och blötare de första månaderna innan snön till slut kom. Klimatförändringen är inget vi längre väntar på, den sker nu, framför ögonen på oss och det är dags att vi alla tillsammans gör något för att minska dess effekter. Vi måste ta i med hårdhandskarna innan allt kollapsar, alla ekosystem, såväl det arktiska som korallreven – alla är de lika viktiga, några känsligare medan andra mer robusta, men tillsammans bidrar de till den jord vi känner och vill känna. Trots att jag varit på Svalbard två gånger har jag ännu inte sett det fantastiska djur som berör människor till att bry sig om att isarna smälter och att jorden blir varmare, men som också, framförallt, är en majestätiskt toppredator i det arktiska ekosystemet och vem vet vad som händer om den försvinner. Jag springer för att jag vill se en isbjörn innan den är utrotad, och för att mina framtida barn, deras barn och alla framtida generationer ska få samma chans att få uppleva isbjörnen som något mer än hur vi upplever mammuten idag.