Klara Elzvik Nyström och Kajsa Fernström Nåtby

#runcop21
Start time:

20 November, 14:42

Distance:

1,2 km, Lund, SE

We run for those who can't choose

”Every morning in Africa, a gazelle wakes up. It knows it must run faster than the fastest lion or it will be killed. Every morning a lion wakes up. It knows it must outrun the slowest gazelle or it will starve to death. Klara: It doesn’t matter whether you are a lion or a gazelle. When the sun comes up, you better start running.” Thomas L. Friedman, The World Is Flat Min ingång till klimatfrågan började långt före mina första minnen på jorden men fick på allvar fäste för två år sedan när jag upplevde torka i Tanzanias nationalpark på familjesemestern under jullovet. När jag ett halvår senare efter studenten återvände till östra Afrika och denna gång till Kenya rotade sig en känsla av obehag i mig. Känslan av att allt det vi gör får konsekvenser vi själva inte ser och än mindre kan kontrollera. Min insyn fördjupades när jag bodde sex veckor på landsbygden i södra Malawi och planterade fruktträd som två veckor efter att jag flugit hem till Sverige med svart samvete för att fira jul med familjen, spolades bort i översvämningarna tillsammans med huset byggt av lera som jag själv tillsammans med en Malawisk familj bott i. Översvämningarna som trots klassade till naturkatastrof knappt fick minuter av uppmärksamhet i nyhetsrapporteringen kretsande kring resten av världens lycka och misär. Det efterlängtade regnet var över en månad försenat och svepte med sig såväl hem och trygghet som majsskördarna och lämnade de fattigaste ännu fattigare. Utlämnade utan tak över huvudet och mat för dagen såg jag framför mig de fantastiska människorna jag bara några veckor tidigare jobbat sida vid sida med och dansat tillsammans med för att locka fram det envisa regnet. Flyktingar undan klimatet i sitt eget land dit räddningsorganisationerna knappt nådde fram de första dagarna. Min mening med resandet har alltid varit att uppleva kontraster och lära mig så mycket som möjligt längs vägen. Att fästa känslor i sinnet och med hjälp av nya erfarenheter själv kunna bidra till en hållbar spridning av kunskap och lärdom om oss själva och den värld vi lever i tillsammans. Min relation till klimat och miljöfrågan är idag integrerad i allt det jag tänker och gör, mina val och prioriteringar. Ibland känns det skönt och ibland gör det ont men det känns som det viktigaste jag kan göra för att själv kunna bidra. Jag vill springa för de som lever med klimatförändringarna utan att själva kunna påverka. Jag vill springa för mina vänner som i Malawi kämpar för att ge sina barn mat för dagen. Jag vill springa för alla de som inte föddes med samma möjligheter, de som drabbas hårdast men inte syns. Jag vill föra fram deras liv i ljuset och belysa kontrasterna vi alla kan lära oss av. Det handlar om orättvisor och ja, världen är inte alltid rättvis. Huvudsaken är hur vi tar vara på våra möjligheter och hanterar dess nyanser. Som citatet av Friedman där i början pekar på, det spelar ingen roll om du är jagad eller jagad – vi lever alla tillsammans på denna jord med miljöförstöring och klimatförändringar. Resandet har lett mig från Malawis lerhyddor och miserabla översvämningar till postkoloniala anläggningar i Kenya där tiden känns ofattbart stillastående. Jag har blickat ut från toppen av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg och världens högsta fristående topp och känt den där obehagliga känslan igen av att det här otroligt vackra inte är förevigat. Det finns ingen försäkring och därför springer jag. I run because I believe För mig var det aldrig ett val, jag var 12 år gammal när jag för första gången insåg innebörden av den globala uppvärmningen och konsekvenserna av människans exploatering av jorden. Det var på en naturkunskapslektion då vår lärare visade tidernas kanske mest omtalade klimatfilm, Al Gores En obekväm sanning. Där och då bestämde jag mig för att dedicera mitt liv till att ”Rädda världen”, som jag kallade det då. Jag är glad att jag intresserade mig för frågan redan i ung ålder. I mina något naiva ögon var allt möjligt och snart skulle mänskligheten ha löst detta ödesdigra problem. Även om jag inser mer och mer hur komplex denna fråga är för varje år som går så sitter min ursprungliga optimism inpräntad i mitt inre, i min hjärna och framförallt i mitt hjärta. En optimism som jag tror är nödvändig för att orka anstränga sig. Vi saknar varken forskning, teknologi, vilja eller idéer för att möta klimatproblemen. Det som saknas hos många är optimism och hopp. Detta blir extra tydligt i de internationella förhandlingarna där tilliten till att andra länder ska ta på sig tillräckligt ansvar många gånger saknas. Där tilltron till att varje lands egna åtaganden ska göra en skillnad saknas. Kajsa: Jag har förmånen att vara född i ett land som ännu inte upplever konsekvenserna av klimatförändringarna och inte heller kommer drabbas hårdast. Men runt om i världen syns redan effekterna. Glaciärer smälter, naturkatastroferna blir allt fler och människor tvingas lämna sina hem till följd av vårt agerande. Vad vi gör mot vår värld är hemskt och många gånger känns uppförsbacken omöjlig att ta sig upp för. Men vi får inte låta svårigheterna hindra oss från att agera. Precis som när en springer gäller det att inte stanna för att det är jobbigt eller för att det är lång väg kvar att färdas. Vi har heller inte tid att gå, att ta ett litet steg i taget för att minska vår miljöpåverkan. I Paris är det dags för världens länder att spänna åt springskorna, ta sikte på mållinjen och springa så fort det bara går. Det kommer inte vara lätt, men precis som vi klarar att springa från Kiruna till Paris så klarar mänskligheten att rädda världen. Jag vill springer RUN FOR YOUR LIFE för att visa att jag fortfarande tror och hoppas på en lösning, på förhandlingarna i Paris och på mänskligheten.