Julia Norlén

#Runcop21
Start time:

10 November, 12:30

Distance:

3.8 km, Ligga / E45, Jokkmokk, SE

I run for my daughter

Mitt namn är Julia, jag kommer från Jokkmokk och älskar att umgås med familj och vänner. Jag är född och uppvuxen i norra Sverige, i ett litet samhälle vid namn Jokkmokk. Här bor vi strax norr om polcirkeln och vi har fyra fantastiska årstider. Vi har otroliga drömska naturfenomen som en brinnande midnattssol på somrarna och ett förtrollande norrsken om vintrarna. Vi har gnistrande snö om vintrarna och spirande grönska om somrarna. Det är därför vi har valt att bo här, för att det är en rikedom att få leva med naturen och alla dess skepnader runt knuten. För 1,5 år sedan föddes min dotter och då insåg jag att jag har ett ansvar. Ett ansvar att värna om vår miljö så att min dotter och hennes framtida barn kommer få njuta av miljön lika mycket som jag gör. Att tänka på miljön och göra mitt bästa är något jag alltid bär med mig men det kan vara en utmaning i vårt karga vinterklimat och med de långa avstånden. Jag har lärt mig att det finns alltid någonting man kan göra och tillsammans ger det stora förändringar. Många bäckar små kan mynna ut i vattenfall. Det finns så många exempel på saker vi kan tänka på, som att använda motorvärmare, samåka, äta lokalproducerad mat, släcka lysen när man inte behöver dem, återvinna och köpa begagnat. Jag har en önskan om att min dotter också ska se och lära om vad vi människor kan göra för att vår jord ska må bra. Under alldeles för lång tid har vi misskött oss och skräpat ner och slösat på dyrbara resurser och nu när konsekvenserna är ett faktum så är det verkligen upp till oss att ställa saker och ting till rätta. Det är allas vårt ansvar. Jag är orolig över att vi ska mista våra årstider, att sommar, höst, vinter och vår alla ska tappa sin charm och bli något slags enformigt "mittemellan" där vi aldrig får uppleva de olika årstidernas egenheter. Vintern ska vara kall, knastrande, glittrande och klar. Vi har en längtan av att sitta inne och smutta på en kopp te medan snön ligger mjukt isolerande runt husen. Vi vill uppleva det magiska med att solen återvänder i februari, när alla får energin tillbaka och stugorna i fjälls är bebodda varje helg. Vi måste ha en sommar som spirar och grönskar. En chans att komma ut ur vinterdvalan och vara lediga. Få se att saker och ting kan gro och blomma trots att de legat gömda under 1 meter snö under så många månader. Om vi haft tur så har sommaren varit varm och solig och då känns det okej att sitta inne i soffan under en varm filt igen och följa någon bra nystartad serie. För att inte nämna höstens inbjudan till att vara ute i de färgsprakande skogarna utan att besväras av mygg och knott. Göra upp en eld, grilla en korv och bara njuta av den friska luften. Tänk om allt det jag just nämnde inte längre var en självklarhet, för att klimatförändringarna gjort att vårt klimat tappat sin originalitet. Då skulle jag inte längre bo här, kanske skulle det inte ens vara möjligt att bo kvar här. Tänk om vi på grund av vår oförsiktighet skulle tvingas flytta från en plats som står för så mycket minnen och historier. En kvinna i vårt samhälle beslöt sig för några veckor sedan att göra en insats för miljön och begav sig ut längs väg E45 och plocka skräp. Hon skrev ett inlägg i sociala medier om att hon på lång tid bara hann 300 meter på grund av de enorma mängderna skräp som låg i dikena. Det skrämmer mig, att människor kastar skräpet ut ur bilarna för att ”bli av med det” istället för att uppsöka en soptunna när de senare parkerat sin bil. Det skrämmer mig att människor inte vet bättre, skräpet försvinner inte för evigtbara för att man kastar ut det. Det miljöfarliga avfallet ligger där och förgiftar naturen. Det som göms i snö kommer fram i tö. Det är dags att vakna upp, förstå allvaret i situationen och i många fall tror jag att den bästa metoden är att visa åt vilket håll vi är på väg. Prata om miljökatastroferna och vad de lett till. Prata om de platserna, som tidigare varit idylliska, idag har blivit skamfläckar på kartan sedan vi människor låtit förgifta dem. Vi måste prata om stort och om smått. Om kärnkraftverk som läckt och lett till fosterskador och om plast som ligger i dikena. Men vi måste också lyfta fram vad det egentligen är vi är rädda att mista. För mig handlar det om mina barn, årstider, rent vatten och frisk luft, om en hållbar miljö. I november springer 1000 personer ett stafettlopp tillsammans – för miljön. 1000 personer som var och en har något de är oroliga för, något som de är rädda att förlora eller någon som de inte vill göra besviken, något eller någon som de springer för. Jag springer för min dotter, för att vi ska komma på god väg till en bättre miljö. För att hon i sin tur ska fortsätta stå upp för miljön och värna om den. Det är upp till mig och upp till alla er andra också - att inte göra henne besviken!

I run for my daughter

My name is Julia, I come from Jokkmokk and love to spend my time with family and friends. I was born and raised in northern Sweden, in a small community called Jokkmokk. Here we live just north of the Arctic Circle, and have four amazing seasons. We have incredible, dreamlike natural phenomenon such as a burning midnight sun in summer and the magical northern lights in winter. We have sparkling snow in winter and rich greenery in summer. That’s why we have chosen to stay here, because it's so enchanting to live with nature and all its many manifestations just around the corner. 1,5 years ago my daughter was born, and it was then I realized that I have responsibilities. Responsibility to protect our environment so that my daughter and her future children get to enjoy it as much as I do. Thinking about the environment and doing my best is something I always carry with me, but it can be a challenge to do so in our harsh winter climate marked by its long distances. I’ve learned that there’s always something you can do, and working together this can result in major changes. Many small streams can result in waterfalls. There are so many examples of things we can be aware of of, like using car heating, car pools, eating locally produced food, turning off lights when you don’t need them, recycling and buying things second-hand. I would also like my daughter to see and learn about what we humans can do to ensure the health of our planet. For too long we have behaved badly, littered and wasted precious resources, and now that the consequences are clear for all to see, it’s really up to us to put things right. In fact it’s everyone’s responsibility. I am concerned that we will lose our seasons – that summer, autumn, winter and spring will all lose their charm and become some kind of monotonous ‘in between’ where we never get to experience the different season’s peculiarities. Winter should be cold, crackling, sparkling and clear. We have a longing to sit inside sipping a cup of tea, surrounded by snow softly insulating the house. We want to experience the magic of the sun’s return in February, when everyone gets their energy back and the cabins up in the mountains are filled every weekend. We have to have a summer that sprouts and flourishes. A chance to come out of our winter hibernation and enjoy our free time. To be able to see things sprouting and blooming despite the fact that they have remained hidden under a metre of snow for so many months. If we’ve been lucky then summer has been warm and sunny, and it feels okay to sit inside on the sofa under a warm blanket again and watch a good newly-arrived TV series. Not to mention autumn's invitation to venture out into the colour-filled forests without being bothered by mosquitoes and gnats. And to build a campfire, grill a sausage and just enjoy the fresh air. Imagine if all the things I just mentioned were no longer self-evident, owing to the fact that climate change had made our climate lose its fundamental characteristics. If that happened I wouldn’t live here any longer – perhaps it wouldn’t even be possible to live here any more. Just imagine if, as a result of our carelessness, we were forced to move away from a place that holds so many memories and stories. Several weeks ago a woman in our community decided to do something for the environment. She headed out along the E45 road and began picking up litter. She wrote a post on social media about the fac that even after a long time out there she only managed to go 300 metres owing to the huge quantities of rubbish lying in the ditches. It scares me that people throw rubbish out of their cars to ‘get rid of it’ rather than looking for a rubbish bin to dispose it in when they eventually park the car. It scares me that people don’t know better: rubbish doesn’t simply disappear forever just because you throw it out of the window. Hazardous waste lies there and poisons the environment. What gets hidden in the snow is revealed in the spring thaw. It's time to wake up, understand the seriousness of the situation, and in many instances I think the best approach is to demonstrate the direction in which we are headed. Talk about environmental disasters and what they lead to: talk about the previously idyllic places that have since become eyesores on the map after humans were allowed to contaminate them. We must talk about both large- and small-scale issues. About the leaks from nuclear power plants that have led to birth defects, and all the plastic lying in the ditches. But we also need to emphasize what it is we're afraid to lose. For me it's about my children, seasons, clean water and fresh air, a sustainable environment. In November 1000 people are running a relay race together – for the environment. 1,000 people, each of whom has something they’re worried about, something they’re afraid to lose, someone don’t want to disappoint, something or someone they're running for. I'm running for my daughter, to get us on the right path towards a better environment. So that she, in turn, will continue to stand up for the environment and its protection. It's up to me and up to all of you as well – don’t disappoint her!