Jon Koldenius

#Runcop21
Start time:

18 November, 23:25

Distance:

3 km, SE

I run for my respectability

Jag heter Jon Koldenius, är 46 år gammal, pappa till tre barn, arbetar som reporter, älskar att sjunga i stämmor och har just börjat med yoga. Det skulle kunna vara en snabb sammanfattning av mig till en kontaktannons. Men i ett planetärt överlevnadsperspektiv skulle den annonsen se helt annorlunda ut: Hej, jag är en man som är känslig för grupptryck, vill gärna vara till lags och med ett starkt överjag. Alltså med en känsla att jag bör göra rätt för mig. Därför är det extra jobbigt att vi vet. Att vi vet att vi måste dra ner utsläppen av växthusgaser för att rädda planeten. Detta vet vi. Och ändå är det så otroligt svårt att ändra beteende. Det verkar oöverstigligt. “Vadå? Den här lilla biten kan jag väl ta bilen?” ”Äsch, bara den här köttbiten. Jag älskar kött.” ”De här prylarna kan man väl få unna sig.” ”Vi är verkligen värda den här semesterresan till Mallis.” Här kopplar överjaget på skammen i mig. Jag vet att jag gör fel, men jag gör inget åt det. Om jag ser nån som blöder på gatan går jag fram och hjälper till. Om grannarnas hus brinner ner erbjuder vi dem att sova hos oss. Men när det gäller planetens överlevnad. Mina egna barns högst konkreta framtid. Då blir svaret: Nä, jag orkar inte… Jag blir vansinnig! Nu får det vara nog! Det här måste ändras. Men hur? Det är svårt, för om jag ändrar för mycket kommer andra genast sortera in mig i facket som det står miljönörd på – och då kommer ingen lyssna på vad jag säger om nåt över huvud taget (om de ens gör det idag). Så här långt har jag kommit. Vi har nästan helt slutat köpa mjölk, fil och ost - kort sagt sånt från kossor. Istället har vi soyamjölk och t ex gurka på mackan. Vi äter lite fisk och kyckling och en dag i veckan finfint rött. Resten vegetariskt. Och det fungerar eftersom jag tagit befälet över matlagningen (ett billigt pris och rätt kul faktiskt). Buss ska bli default. Bilen kan vi använda när vi ska till stugan, när vi ska köpa skrymmande grejer eller skjutsa nån unge till en kompis i obygden. Annars buss. Enkelt att komma ihåg. Och så kanske det viktigaste av allt – att inte bråka. Att vara cool, hålla sams, prata väder och vind. Se till att vi kommer någorlunda överens i samhället. Så att våra forskare kan få lugn och ro att forska fram nya smarta miljövänliga lösningar på olika saker. Som vi alla kan dra nytta av. Alltså, äta lite mer vegetariskt, åka lite mer buss och bråka lite mindre. Så hoppas jag att vi fixar det den här gången. För det finns ingen plan B.