Johan Gärdebo

#212
Start time:

16 November, 05:17

Distance:

12.7 km, Knivsta, SE

I run for my life, or someone should

Jag heter Johan Gärdebo. 2009 var jag och min dotter på väg till klimatmötet COP15 i Köpenhamn. Allt stod på spel, det var nu eller aldrig. Men jag var rädd för ta med henne över Öresund. Polisvåldet på nyheterna. Berättelserna från mina vänner som var där. Vi lämnade alla COP15 springande, vissa till fots och andra till flygs. Jag sprang ifrån 2009 och min dotter lämnades med framtiden. Våldet har fortsatt och det är ett långsamt våld. Med en kombination av övergödning och undernäring utrotas arter och klimatet förändras. Men våldet mot dig själv är det farligast. När jag inte kan förstå, förklara eller förändra blir det svårt att känna alls. Det våldet går aldrig att springa ifrån. När mina vänner, demonstranter och politiker, ber om förändring har väldigt lite förändrats i deras budskap. "Hur löser vi det här problemet?” Generationer hålls gisslan, vuxna i väntan på lösningarna och barn i förväntan på att vara lösningen. Kommer den snart, klimatförändringen? För många är den redan här. Det har varit en långsam berättelse, uråldrig innan Köpenhamn. Och hoten kommer finnas långt efter COP21 i Paris 2015. Jag vill inte lösa miljöproblem, jag vill leva med dem. Jag vill kunna säga till min dotter att jag har levt förändringen och att det långsamma våldet mot oss själva nu är över. Jag vill känna att mina steg river upp marken under mig. Det är inte för klimattoppmötets politiker eller manifestationernas demonstranter jag springer mot Paris. Jag springer för mitt liv.”

I run for my life, or someone should

My name is Johan Gärdebo. 2009 me and my daughter were on our way to the COP15 climate summit in Copenhagen. Everything was at stake, it was or never. But I was afraid of bringing her over the straights from Sweden to Denmark. The police violence on the news. Stories from my friends who were there. We all left COP15 running, some by foot and some by flight. I ran from 2009 and my daughter was left with the future. The violence have continued since then and it is a slow violence. With a combination of over-fertilization and under-nourishment, species are extinguished and the climate changed. But the violence against ourselves is the worst. When I cannot understand, explain or change it becomes hard to feel at all. That violence you can never run from. When my friends, activists and politicians, ask for change little has changed in their message since last. “How do we solve this problem?” Generations are held hostage, grown-ups expect solutions and children are expected to be the solution. Is it here soon, the climate change? For many it is already here? It has long been a slow story, long before Copenhagen. And the threat will exist long after COP21 in Paris 2015. I do not wish to solve environmental problems, I wish to live with them. I wish to be able to say to my daughter that I have lived with the change and that the slow violence against ourselves now is over. I want to feel that my steps tear up the ground beneath me. It is not for a climate summit or an activist march I run for Paris. I run for my life.