Inger Unenge

#Runcop21
Start time:

19 November, 05:50

Distance:

2,4 km, Göteborg, SE

I run for the future

Jag heter Inger Unenge och bor i Mölndal. Jag har tre vuxna barn. Jag arbetar som verksamhetsledare på en kulturförening. Jag älskar att springa och ser det som en meditation i naturen. Jag är djupt oroad över klimatförändringarna och tänker på mina barn och kommande barnbarn , mina syskonbarnbarn och nära och kära som kommer efter. Jag är 57 år och vill inte sluta tro att våra handlingar kan vända utvecklingen till något positivt. Att springa är för mig att återvända till något ursprungligt, att bejaka livet i mig. Att springa för run for your life är att ta det ett steg till - att låta springandet betyda ännu mer för fler. Ibland när jag springer får jag lite smått orginella tankar. Särskilt i skogen när jag utsätter mina sinnen , för ett så påtagligt kroppsligt möte med naturen. Jag drar in luften i lungorna medans jag flåsar fram. Men ibland känns det som att rörelsen snarare är luftens strömmande, att den strömmar in i mig med full kraft och att näsborrana ivrigt suger i sig alla dofter av skog. Fötterna gör avstamp mot marken i en jämn rytm , men ibland får jag känslan av att marken ger mina fötter en tillbaka studs så att kraften kommer underifrån! Som att löpandets verdemöda ligger utanför mig, och möter kroppen i luften , motståndet och i underlaget. Det är mystiskt men det gör det lättare att springa. Elementen runt mig hjälper till på nåt vis. Ett samarbete mellan min kropp, min vilja och naturen Min klimatoro är bara en del av den absurditet som jag känner inför allt som ryms inom begreppet miljöförstöring och särskilt då bilismens verkan. Där jag bor i Mölndal korsar flera stora genomfartsvägar samhället. Det är som en stad som klamrar sig fast runt långa fåror av motorvägar och leder. En fristad finns på Safjället, ett naturområde på en höjd nära där jag bor. Där brukar jag springa, varv efter varv. Det är så vackert där! Från en utsiktsplats ser man Mölndal och alla dessa bilar som ockuperar staden. Det känns helt främmande och vansinnigt att se hur bilismen får ta sådan enormt stor plats. En och en färdas vi i ett ton plåt vardera. Det är inte riktigt klokt! Och när en vet hur det är i en del av världens storstäder där en tvingas ta bilen för det finns inget annat sätt och därmed också får sitta flera tiimmar om dan i bilköer för att ens komma till jobbet. Ett sådant vansinne kan göra mig gråtfärdigt. Så jag är tacksam över att jag kan cykla till jobbet, att det finns ett stycke natur där jag kan springa.