Elin Ram

#runcop21
Start time:

18 November, 09:54

Distance:

6.1 km, Jönköping, Åsenvägen, 554 39, SE

I run for justice

Jag heter Elin Ram och bor i Tenhult med min fästman Oskar. Jag är 28 år och är ordförande i Naturskyddsföreningen i Jönköping. Och för mig började allt när jag backpackade i Sydamerika. Jag resten genom länder som Argentina, Chile, Peru, Bolivia, jag upplevde storslagen natur och mötte fantastiska människor. Men jag mötte också stora kontraster mellan länder, städer och samhällen. Jag kom att komma nära inpå människorna och deras liv i de olika länderna. För mig var det ett äventyr att resa genom dessa länder, något jag kunde visa häftiga bilder på när jag kom hem. Men för dem är det verkligheten, varje dag. De stannar kvar och kämpar för en sådan simpel sak som vatten. Jag kom hem och var arg och frustrerad över hur orättvis världen var. När jag sedan förstod att den orättvisan berodde på klimatförändringar blev jag ännu argare. Detta var 2010 och det förvrängde min världsbild, rejält.  Jag kunde inte förstå hur det hade kunnat gå så långt och hur vi här hemma inte verkade bry oss, överhuvudtaget. Mångas reaktioner på min vrede var en likgiltighet, Det var ju så långt bort, klimatförändringar drabbar inte oss, det finns inget vi kan göra, det är ett påhitt med mera. Jag började studera för att lära mig varför det blivit på detta sätt och vad jag kunde göra åt det. Ett hopp tändes. Utbildningen pendlade mellan förhoppningar och förtvivlan.  Sen såg jag filmen Earth och då brast det. Den där klumpen i magen försvann inte längre, den var kvar, ständigt påminnande om att tiden är på väg att rinna ut och en stor känsla av maktlöshet ekade i mitt huvud.  De människorna som jag mötte i Sydamerika och fler världen över kommer inte att stanna kvar, de kommer att fly, inte för att de vill men för att de måste. Och det med stor anledning till vår livsstil i Sverige och  att världens ledare inte kommer överens, det är absurt och fruktansvärt orättvist! Med mina steg mot Paris vill jag visa Jönköping och resten av världen allvaret i klimathotet som vi står inför. Det kommer faktiskt att påverka oss här med. Jag tänker ofta på det när jag blickar ut över Vättern med dess klara vatten som vi dricker av varje dag och de grönskande skogarna som omger den. Jag är rädd för att förlora det. Rädd för att vi här kommer att förlora de friska och klara höstluften. Att vi aldrig mer kommer att få uppleva känslan av att vakna upp en decembermorgon och se den snöbeläggda marken. Jag vägrar vara en del av den generationen som inte lyckades stoppa det största hotet mot mänskligheten och vår planet. Jag ska vara en del av den generationen som vände krisen och genomförde ett paradigmskifte till en rättvisare och en hållbara värld.Jag vill att världens ledare ska lyssna och förstå, det är dags nu. Men jag är rädd, på riktigt. Eller mest är jag nog arg. Det är liksom inte roligt längre, det krävs nått mer, det måste ske förändringar på en på en global nivå. Jag springer för alla de människor som inte kan och för alla dem som måste.  Jag springer för dem jag mötte i Sydamerika, för mig själv, för dig, för mina vänner och familj, för mänskligheten. För alla djur och växter, för vår planet. Jag springer för det lilla hoppet om att det fortfarande kommer att gå. Ett hopp som inte får släckas i Paris.