Caroline Westblom

#runcop21
Start time:

20 November, 17:26

Distance:

1 km, Malmö, SE

I run for life

Jag heter Caroline Westblom, är 26 år, bor i Lund och har precis tagit examen från Universitetet. If not us, then who? If not now, then when? If not here, then where? Arbetsgruppen för Kyotoprotokollet lämnade in den nya texten som förhandlats fram just vid den tidpunkten som Filippinernas chefsförhandlare yttrade de orden. Texten lämnades in exakt två dagar efter att tyfonen Bopha slagit till med full kraft mot Filippinerna och drivit hundratusentals människor på flykt från sina hem, och dödat hittills okänt antal människor. Unga över hela världen har kämpat länge och hårt för en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokollet eftersom det är det enda legalt bindande avtal vi har som rör utsläppsminskningar. Men den nya texten lämnades in till COP idag, den 6 december 2012, med så låga ambitioner att vi nu säger: hellre inget avtal alls än ett avtal som låser in förhandlingarna i ett årtionde av otillräckliga åtgärder. Det är svårt att sätta ord på det som händer här borta, och svårt att beskriva känslorna man brottas med, men när Filippinernas chefsförhandlare med tårar i ögonen talade inför hela COP idag, och talade om att hans folk DÖR på grund av den politiska ovilja som år efter år träder fram från den rika världens sida under FNs flagga, så hittade jag plötsligt orden. Det är ett helvete, det är det. Det är ett helvete och det är vi som har skapat det. Varför gör vi människor såhär mot varandra? Och varför vägrar vi se konsekvenserna av vårt handlande? Varför kan vi inte se bortom kortsiktiga ekonomiska intressen och ständig tillväxt när det är människoliv som står på spel? Varför kan vi inte tycka att våra kommande generationer ska få ärva en lika vacker jord som vi än gång gjorde? Varför anser vi i vår del av världen att vår rätt till konsumtion och lyx är värt mer än ett barns liv som just togs i Filippinerna? Är människan ond?" Dessa rader skrev jag på min blogg i december 2012 när jag var i Doha som observatörsdelegat till COP18. Nu tre år senare klingar orden lika tydligt i mitt huvud som då jag skrev dem. När jag springer här vill jag svara nej, människan är inte ond, men är inte säker på att jag kan. Jag springer för att jag är rädd. Förtvivlad. Arg. Hopplös. Hopplös men ändå hoppfull. Varje dag ser jag fler och fler människor ställa sig upp och säga att nu är det nog, nu MÅSTE vi göra något. Jag springer för livet men också FöR LIVET. Jag vill svara nej. Så gärna. Är rädd för att jag inte kan. Men är ändå övertygad att det inte kan vara så. I kriser samlas människor för förändring. Paris måste leverera. För livet. År 2012 sa vi: If no justice. Nothing. Nu tre år senare klingar orden lika tydligt i mitt huvud som då vi skrev dem. Paris here we come.