Marie Laestadius

#
Start time:

11 November, 01:16

Distance:

5.8 km, Östra Brovallen vägskäl, Boden, SE

I run for my children and all the other children on this planet.

Jag heter Marie, är 39 år och bor i Boden. Jag är lyckligt lottad. Jag har satt tre barn till denna jord. Jag gör som många andra på denna planet: jag arbetar, njuter, älskar, bråkar, äter, sover, gråter och skrattar här. Det som skiljer mig från miljontals andra är att jag har förmånen att bo på en plats där jag kan välja hur jag vill leva. Jag kan välja hur jag vill ta hand om planeten. Jag har länge känt en frustration och maktlöshet inför det faktum att vi lever i ett icke hållbart samhälle. Vi gasar på i full fart mot en katastrof och måste dra i handbromsen NU, egentligen för längesen... Maktlösheten växte när jag tänkte på hur otroligt många vi är som måste samarbeta. Negativa tankar, jag vet. Jag väljer att springa för livet för att jag VET att många tänker som jag tänkte. Pär Holmgren var min ögonöppnare, han gav mig en riktig “slap in the face”. Jag lyssnade på hans föreläsning där han pratade om just klimatfrågan. Han berättade att han möts av många som tänker precis som jag tänkte: Hur ska vi kunna rädda planeten när vi är så många som ska komma överens? Just det, tänkte jag, där jag satt och lyssnade..det går inte, det är kört! Det han sa sen var att barnen tänker tvärtom. De tänker: Självklart kommer vi lyckas att förändra, vi kommer kunna rädda planeten eftersom vi är så många som kan hjälpas åt. Tillsammans kan vi! Jag kände mig som en idiot. Slap in the face. Jag gick därifrån skamsen men klokare. Hoppfull. Upprymd. Barnen är ju framtiden. Nu jäklar ska jag lyssna på dem. Jag ska springa för livet.

I’m running for my children and all the other children on this planet.

My name is Marie, I’m 39 and live in Boden. I came out a lucky one. I've placed three children on this earth. I do like many others on this planet: I work, enjoy things, love, fight, eat, sleep, cry and laugh – all here. What distinguishes me from the millions of others is I have the privilege of living in a place where I can choose how I want to live. I can choose how I want to take care of the planet. I’ve long felt frustration and powerlessness in face of the fact that we live in an unsustainable society. We are accelerating at full speed towards a disaster, and we need to apply the handbrake NOW – in reality a long time ago, of course ... My sense of powerlessness grew as I thought about how many of us need to co-operate here. Negative thoughts, I know. I chose to run for life because I know that many think the same way as me. Pär Holmgren was my eye opener, he gave me a genuine slap in the face. I listened to his lecture in which he talked about specifically the climate issue. He noted that he meets many who think exactly as I do: how can we save the planet when we many of us need to agree on what to do? ‘Exactly’, I thought as I sat and listened to him, ‘we can’t make it work, that’s it then’! What he said then was that children think the precise opposite. They think: ‘Of course we’ll manage to change things, we’ll be able to save the planet because there are so many of us who can help each other.’ Together we can do it! I felt like a fool. Slap in the face. I walked away embarrassed, but wiser. Hopeful. Elated. Children are the future. From now I’ll be listening to them. I'll be running for life.