Rose-Marie Hägglund

#Runcop21
Start time:

12 November, 03:42

Distance:

2.6 km, Järnvägsleden, 931 33 Skellefteå, SE

I run for the future

Jag heter Rose-Marie Löfgren Hägglund och har ganska nyss fyllt 60. Jag bor i Skellefteå största delen av året och i närheten av Kalmar på sommaren och övriga tider då jag är ledig. Jag jobbar på Skellefteå Kulturskola som körledare bla. Jag är mycket rikt lottad med en underbar man, tre vuxna barn, tre härliga svärsöner/dotter och två små charmtroll till barnbarn. Utöver mitt arbete och min familj så är det matlagning, skogen och havet jag brinner för. Jag har alltid sagt att havet och jag är ett. Det har fascinerat mej sedan jag var liten. Jag har kunnat sitta på en sten och titta ut över havet och förundrats över allt vatten jag ser och det är ändå bara ytan. Vad finns under? Hur ser miljön ut för all den goda fisk som jag som barn fick alldeles för mycket av att äta? Men som jag idag nästan inte kan få upp ur samma hav som för trettio år sedan bjöd på mängder. Gädda, abborre, flundra, ål, sik, torsk. 54 år gammal gjorde jag det jag alltid velat göra. Men som jag inte vågat, inte haft råd till eller ens tänkt att det är möjligt. Jag tog dykarcertifikat och fick äntligen svar på frågan. Min älskade natur finns även där. Berg och dalar och på sina håll växt och djurliv. Jag har sett levande havsbotten men jag har också sett dött hav. Och det är riktigt skrämmande. Vad betyder det mer än att fisken i stort sett är borta? Min mormor och morfar levde för skogen. Dom skötte om och gallrade sina få hektar. Träden fälldes då de var lagom stora och blev till ved för husbehov och virke för de hus och båtar morfar byggde. Skogen var min lekpark och som vuxen ser jag skogen som min kyrka. Där hämtar jag kraft, inspiration, bär, svamp och kött. Jag jagar inte själv men jag köper av jägare jag litar på. Jag inser att skogen måste brukas och det måste göras effektivare än på mormors och morfars tid. Men den måste ändå brukas med kärlek och varsamhet. Det tar lika lång tid för en skog att växa upp som det alltid har gjort. Men idag fälls en jättelik yta av en person och en maskin på ingen tid alls. Hur länge orkar vår natur? Jag är så gammal nu att jag numer inte oroar mej för egen del. Men jag vill att mina och allas barn, barnbarn och barnbarnsbarn ska kunna leka i en frisk skog, bada i ett friskt hav och våga äta av det naturen har att bjuda på. Därför vill jag springa. Eller snarare lufsa. Det är allas vårt ansvar att se till att vårt enda jordklot ska räcka till för oss alla, länge, länge, länge. Detta ansvar får ingen springa ifrån! Och kan jag göra detta lilla för vårt älskade klot så springer jag! Med. Inte ifrån. Eller lufsar....

I run for the future

I run for the future