Åsa Riestola

#Runcop21
Start time:

19 November, 07:45

Distance:

0,6 km , Göteborg, SE

I run for the Eight Seasons of Sapmi

Jag heter Åsa Riestola och är en urban same som bor i Göteborg. Jag jobbar med hållbar utveckling och älskar att träna dock egentligen inte att springa. Men att få vara med och springa för klimatet och dela min berättelse är en oerhörd ära! I nordligaste norr, vid Enare träsk har jag mitt ursprung, en del av mitt hjärta och min själ. I det karga vindpinade, bland renar, dvärgbjörkar och stenar som alla bär berättelser om tider som varit och människor som levat. Naturen är så stark här uppe och samtidigt så skör. När jag var liten var vintern isande kall och bet mig i näsan, vårens sakta uppvak så trevande vacker, sommaren tidvis het av ryssvärmen som svepte in över de norra gränserna och hösten - min favorit, så sagolikt färgsprakande magnifik. Där uppe ovan polcirkeln hos farmor och farfar gick livet sin stilla gång. I takt med ett gammalt pendelurs taktfasta tickande och renarnas liv som även återspeglas i de åtta årstiderna. För här uppe där detaljerna är av yttersta vikt levdes och delvis levs livet genom åtta årstider som alla har sin egen rytm och karaktär. Formade av det samiska kulturarvet och närheten till naturen. Här finns en naturlig mindfulness så nära naturen det går att vara. Nu bor jag i Göteborg och stressar i vardagskaruseller och kan gå på kurser i mindfulness men har hittat mitt lugn på havet - bland karga bohuslänska klippor, mina små bohusfjäll. Men jag ser och känner hur allt förändras. På mina dryga 20 år här nere så har fisken sinat, stormarna blivit starkare, mer opålitliga och fler och de lynniga regnöverfallen har ökat. Vi exploaterar naturen. Den natur vi ska njuta med, byggs över och förgiftas. Och där uppe i norr, samma sak. Naturen som vi behöver leva i samklang med byggs över. Exploateras med turistghetton och andra stora byggen, vägar och dumpning av farligt avfall. Man vill söka guld och borra efter olja. För att några få ska bli rika. Små dvärgbjörkar avverkas, trots att de inte ger speciellt mycket träråvara och är oumbärliga levande där de växer. Vi har blivit tokiga av habegär och av att leva det " goda livet" som det så vackert heter. Ibland är det lättare att se det från håll; som när jag för många år sedan reste i Nepal och i den sagolikt vackra naturen vandrade vid växande sopberg som mestadels vi turister orsakade. Det gör ont att se. Vi har tappat kontakten med jorden. Svävar ovanför. Vi kväver naturen och när den längre inte kan andas kan ej heller vi. Utan en levande natur har vi inget levande liv. Jag ser tillbaka på min barndom som fanns för inte så länge sedan. Där vi hos min farmor och farfar tog allt till vara, bara var oss själva och med lätta fötter trippade runt, utan att lämna alltför stora avtryck.