Annika Lantz

#Runcop21
Start time:

16 November, 15:18

Distance:

1,6 km, Bredäng, Stockholm, SE

I run for climate justice

Min klimatångest är knappt två decennier gammal men mitt intresse för miljön grundlades redan på trettiotalet. När min pappa var en liten pojke och bodde i finska Petalax, så hade hans pappa Alef – min farfar – en trälåda bakom huset. I den ställde han dom tomma konservburkar som då och då blev resultatet av snåla måltider i det krigsdrabbade Finland. Pappa har berättat hur Alef då och då gick ut och petade på konservburkarna med foten. ”Han visste inte vad han skulle göra med dom”, berättade pappa. Jag tänker ofta på farfars trälåda. När Alef med tån petade på en uppbänd köttkonserv bakom en husknut i Petalax, hade jag fortfarande trettio år som ofödd framför mig. Ändå är detta den tydligaste minnesbilden jag har av honom. Jag tänker att han är en gammal man där han står, trots att han bara kan ha varit några och fyrtio. Konservburksöppningarna gapar mot farfar, som krävande munnar; efter att dom mättat vill dom veta: än nu då? Vad ska det bli av oss? Än nu då? Och Alef som inte har något annat svar än att vända dom ryggen. Annars hade han alltid svar, farfar. Han trodde ju på Gud. Återvinningens mästare. Alefs vanmakt ekar fortsatt i mig. Jag har ärvt det av farfar: mina ögonbryn och oron över beständigheten. Kanske står dom där än, vad vet jag, farmor och farfars burkar bakom huset i Malax kommun, Österbotten, till minne av en fråga som vi fortsatt vägrar att svara på. Jag heter Annika Lantz och jag springer för livet.

I run for climate justice

My climateanguish is about two decades, but my interest in the environment started already in the thirties. When my dad was a little boy and lived in Petalax in Finland, his father Alef – my grandfather – had a wooden box standing at the back of the house. In that box he put the empty tins that was the result of slim meals in a Finland suffering from war. Dad told me how Alef now and then went out and with his foot poked at the tins. ”He didn’t know what to do with them”, my father said. I often think about granddads wooden box. When Alef, with his toes poked at an opened tin behind the corner of the house, I still had thirty years as unborn ahead of me. Still – this is the strongest memory I have of my grandfather. In my picture he is an old man at this time, though I guess he was not older than forty. The tinopenings gapes at Alef, like demanding mouths; after they have sated they want to know: and now what? What will become of us? And now what? And Alef, who hasn’t got any other answer than to turn around and walk away. He had answers to everything else, my grandfather. He believed in god. The master of recycling. The powerlessness of Alef echoes continuesly in me. That’s what I have inherited from my grandfather: my eyebrows and my concern of permanency. Maybe they are still there, what do I know, the tins of my grandparents, behind the house in Malax county, Österbotten, as a memory of a question that we still refuse to answer. My name is Annika Lantz, and I run for life.