Andrea Edwards

#Runcop21
Start time:

19 November, 07:00

Distance:

1,3 km , Göteborg, SE

I run for climate justice

När jag var liten. Naturen. Det enda som vi inte skapat själva, tryggheten det gav att någonting var större och mäktigare än oss. Kanske till och med en gud låg bakom alltihop. Smärtan när jag växer upp, suger i mig alla rapporter, vågar inte öppna blicken längre när jag är ute i naturen, orkar inte se sårigheten, detta stora mäktiga, vår förutsättning för att leva, som bara gå sönder. Skrev ett brev till regeringen när jag var 13 år: ”Snälla ni!! Ser ni inte!!! Det spelar ju ingen roll om vi har 500kr mer i plånboken om vi inte har något klot att bo på! Världen och ekonomin KAN inte gå ut på att producera och köpa o sälja! Jorden dör!” Miljöfrågan är ingen fråga, den är en förutsättning. Det värsta var på vårat landställe i Dalarna, Sverige är ett av de renaste länderna i världen hörde jag, Dalarna var ett av de renaste platserna i Sverige, och Ulvsjön ett av de renaste platserna i Dalarna. Ändå, för varje gång jag kom dit såg jag förändringarna i sjön. Det unkna, sura, istället för det friska starka. Jag blev paranoid, såg alla naturens förändringar som ett tecken på miljöförstöring. Vår blåbärsskog där träden liksom började ruttna. Lättnaden när en bonde sa att skogar dör alldeles av sig själva. Helt naturligt. Dom gjorde ett miljöexperiment i vår sjö i Dalarna, med kalk tror jag. Sjön återhämtade sig väldigt snabbt. Experter talade om att beräkningar på hur snabbt jorden kan återhämta sig - om vi skärper oss - är felaktiga, den är starkare än vi trodde. Numera hoppas jag nästan på att det ska gå fort. Att vår civilisation ska dö, så att jorden har en chans att långsamt återgå till något, eller hitta en ny form. Men som sagt, älskade Moder Jord kanske är starkare än vi trodde! Och vi människor kanske lyckas sansa oss i kärlek till oss själva och just denna jord! Jag blir galen när jag tänker för mycket på detta så jag slutar nu.