Mats Svahn

#Runcop21
Start time:

17 November, 09:25

Distance:

4,8 km, Norrköping, SE

I run for the people and the animals

Jag heter Mats Svahn och har funnits på detta jordklot i 52 år. Jag lever i ensam i ett hus i Åby utanför Norrköping. Jag har två vuxna barn, Johan o Malin, som flyttat hemifrån. Min dotter Malin är för övrigt med o arbetar som funktionär på denna stafett. Förutom att ta hand om mitt hus, så försöker jag även att ta hand om mig själv genom att springa o åka skidor. Vad jag vill med mitt liv eller om man kallar det min mission, är att göra något för andra människor. Detta livsuppdrag är en av anledningar till att jag valde att utbilda mig till socionom. Jag har i mitt arbete som socialarbetare försökt att hjälpa andra människor till att få ett bättre liv. Men också när tillfälle funnits försökt påverka beslutsfattare i ett större perspektiv till att få till ett bättre samhälle. Just nu arbetar jag som chef för en avdelning på fängelset i Nyköping. Vad jag är bra på är att jag är modig. Nu menar jag inte modig på det sätt att jag vågar hoppa bungyjump o åka bergodalbana. Det jag menar med mod är att våga se och prata om det som är svårt o besvärligt. Ibland är ju vi människor lite rädda och vågar inte prata om ”elefanten i rummet” trots att alla ser att den finns där. Nu tänkte jag berätta om min uppväxt som hänger ihop med varför jag tycker miljöfrågan är viktigt och orsaken till att jag springer denna stafett. Jag har haft en idyllisk uppväxt på landet med mor o far och en äldre syster. Vi bodde väldigt ensligt i skogen tillsammans med: 5 kor 1 häst 2 grisar Höns Kaniner Katter Vi var i väldigt hög utsträckning självförsörjande genom att vi odlade vår egen potatis o grönsaker. Även med kött, mjölk o ägg som kom från våra egna djur. Våra höns gick ute i det fria, så ibland fick man som barn leta ägg som de värpt på alla möjliga konstiga ställen. Det var för mig som barn helt självklart att vi slaktade grisarna och sedan åt av dem till julen. Jag hade då ingen vetskap om långa djurtransporter, trånga hönsburar eller djurhållning i stordrift där djur far illa. Det var inget man som barn reflekterade över hur andra djur kunde ha det. Min uppväxt innebar också att detta med liv och död blev mer naturligt och närvarande. Jag tror att min upplevelse av liv o död skiljer sig mycket med den död som dagens barn möter tex i olika spel i datavärlden. Sedan vill jag betona att även om detta med att man såg djur födas o dö och det var naturligt, så innebar det ju inte att man inte blev ledsen när tex räven tog kycklingar eller när katten blev överkörd av traktorn. Mina farhågor för framtiden är faktiskt inte att vi människor kommer att dö i krig. Utan att jag har vetenskapliga belägg, är min rädsla mycket större för att vi ska råka ut för hemska saker utifrån den djurhållning som vi har. Stora djurfabriker som gör att vi är mer sårbara för epidemier som kan slå ut oss på ett kraftfullare sätt. Om vi hade mer närproducerad mat så skulle vi inte vara lika känsliga och kunna vara mer självförsörjande o inte lika beroende. Tänk om det är så att det i en framtid finns värre epidemier än galna-ko-sjukan eller fågelinfluensan. En annan sak som talar för närproducerad mat, är att jag har läst att transporter o jordbruk (tillsammans med skogsbruket) står för 38 % av växthusgasutsläppen. Överhuvudtaget tror jag inte på stordriftens fördelar. Detta vare sig det gäller djur, energi eller människors boende. Jag tror att en del av dagens energiproblem skulle kunna lösas om man satsade mer på småskalig energiproduktion. Men det klart, det finns väl många (iaf elbolag) som inte har några sådana intressen. Vad är det då jag vill? Jo givetvis att genom att springa denna stafett visa beslutsfattarna vid pariskonferensen att vi faktiskt är många som bryr oss om miljön och vill ha förändringar med beslut som gör att vi blir mer rädda om vårat jordklot. Men också slå ett slag för att vi alla i vardagen kan ta ansvar o göra någon liten förändring genom att t ex köpa lokalproducerad mat, ta cykeln till affären eller vad för liten sak nu det än kan vara. Tror att både människor och djur kan bli vinnare i då. Det börjar bli bråttom för att få till en bättre värld, det är bäst jag höjer tempot o springer fortare. Paris väntar!